Den frustrationen som man som barn kände när det hände var jobbig. Den iver i ögonen som måste tyglas gör ju det svårt att vara just kontrollerad och eftertänksam. Samtidigt är man bara ett barn, kan inte allt och förväntas inte kunna allt. Att ha
svårt att prata, att glömma bort och att tappa kontrollen är förväntat.
Jag kände så idag på jobbet. Min hjärna är barnet. Min kropp är föräldern som kommer springande efter och måste säga stopp!
När jag gick hem tog jag en extra promenad för jag tänkte att det var lika bra att passa på. När jag kommit hem satte jag mig vid datorn och lade mig medvetet inte i soffan för jag ville försöka hålla mig vaken trots att jag var trött. Ville känna mig
normal.
Men det gick inte. Min kropp sögs neråt, det kändes som att jag var tung som bly. Tog min katt i famnen och gick in till sängen för att sova. Jag somnade, lillen somnade. En timme blev det nog. Kanske mer. Ändå var jag trött när jag vaknade.
Intrycken på jobbet är för många. Jag vill göra för mycket. Min hjärna går direkt in i full kapacitet och fokus. Inbillad kapacitet - såklart. För den där hjärnan i min skalle är ju inte så välfungerande som den tror. Den beter sig som ett barn. Och barn
måste få tid att växa upp.
Det är så jobbigt att inse att kroppen inte vill det jag vill. Min hjärna behöver mer tid. Jag tappar ännu ord vid samtal och namn, tider, bestämmelser och planer försvinner direkt. Jag förlägger telefonen flera gånger per dag.
Min hjärna är ett barn och min kropp dess förälder. Jag själv försöker rymmas mitt i och bara hitta vägen till gränser och långvarigt läkande.
En dag i taget. En dag i taget.