Du är inte samma sak som att vara själv en stund. Du är inte samma sak som att välja lite tid för sig själv. Du är grå. Tom. Äcklig.
Ensamheten. Den känns som en dimma. Jag hör livet runt omkring mig, jag vet att andra människor rör sig där ute - men var är de? Varför syns de inte? Vilket håll ligger mina människor åt? Spelar det någon roll om jag går åt vänster eller snett åt höger?
Väntar ni där ute, i det kvävande grå?
Jag ser ingenting i ensamheten. Känner bara hur jag sakta kvävs av ångest och oro. Hur mitt hjärta värker efter att få skrika ut alla ord som sitter fast där inne. Varför förstår ni inte? Varför hör ni mig inte? Varför är dimman så oändligt, jävla skittjock?
Rädda mig. Snälla, någon. Kom och rädda mig ur mörkret. Kom och rädda mig från det grå. Jag kommer att förgås här inne. Men jag bara fortsätter stå.
Jag kan inte ge upp. Vill inte. Kommer aldrig. Men det gör ont. Mina fötter är trötta, min kropp likaså. Jag tror att jag måste rädda mig själv. Men jag önskar att jag kunde hitta någon som kan låna mig en hand.