Min kropp. Min lätt överviktiga, valkiga kropp av bulldegsmjuk hud på magen och lår. Den här kroppen som jag ryms i. Hela mitt jag, med allt vad det innebär.
Idag skrev jag till en vän; "Alldeles fulsöt och underbar"
Precis när jag klickat på skicka så kände jag att det är så jag ofta känner mig. Fulsöt, men rätt underbar ändå.
Jag kämpar på med mitt lilla liv, jag målar läpparna i vågade färger och jag smaskar på mig ett leende och traskar iväg.
Inte på sistone förstås, men det kommer. Den här långa sjukskrivningen är det bästa som hänt mig på länge. Den har givit mig tid att vara bara jag och mig själv, tid för reflektion och utrymme att bara läka i lugn och ro.
Det värsta är att jag nog hade behövt hela sommaren. Men det säger de där människorna bakom reglerna nej till. Enligt byråkratin borde jag vara frisk nu. Men man blir inte frisk från ångest eller oro. Den ligger som en dålig eftersmak i munnen och väntar
på att få sticka fram. Man blir inte frisk från utmattning utan tid. Och det har jag inte fått nog av än.
Men jag är ju envis, så jag klarar väl det här med. Jag har svårt att säga exakt vad jag känner inför att börja jobba igen.
Mest av allt är jag bara ledsen, ledsen över hur allt fungerar för oss som inte orkar. För oss som behöver en paus från det evigt snurrande hjulet. Vi som blivit så yra av farten att vi trillat av och inte förstår hur vi ska ta oss in igen. Det snurrar
för fort! Bara tanken gör oss matta och alla rop från hjulet bara skrämmer oss. Vi passar inte in i den där formen, det där snurrande, vidriga hjulet.
Det är nog det närmaste jag kan komma en förklaring av hur jag känner just nu. Och så är jag rädd att om man inte varit där själv har man ingen aning om vad det innebär.