Det känns rent utav förjävligt.
Men det säger jag inte högt - och absolut inte så vulgärt.
Nej, högt säger jag att det ska bli kul. Att jag ser fram emot det, att jag vet att det ska gå bra - men jag är såklart lite nervös och orolig också.
Innerst inne vill jag bara dö. Spy. Lägga mig i en utav lådorna under sängen och försvinna in i IKEA-sängramen och bara vara där.
I min mage bor ångesten. I mitt bröst bor andnöden. I hjärtat rädslan. I huvudet springer minnet runt i ring och försöker hålla reda på allt som jag måste kunna jonglera nu om jag ska börja fungera utanför hemmet och den lilla värld jag försökt läka och
lära i.
Idag försökte jag säga nej. Nej, jag tror inte det kommer gå att göra så. Förra veckan likadant. Nej. Jag försökte sätta stopp. För jag vet att jag inte är färdig än.
De säger förstås att det är så det är när man varit borta så länge som jag, att alla känner lite oro och att det är bra för läkningen att komma igång med lite rutiner. Att jag måste vara positiv, att det gör mycket att tänka bra tankar - det hjälper
hjärnan. De säger att jag ska göra si, att vi ska prova göra så - fast jag säger emot. Deras svar är att jag inte ska måla fan på väggen innan, det kan vara bra för dig att få göra si och det här ska ju göras så. Du får prova, det är ju lättare nu
att se signalerna när du gått igenom det här redan.
Ingen lyssnar på mig. Jag försöker säga att jag redan vet. Jag har varit trött sedan 2014. Jag har gnidit ben mot ben sedan 2017. 2019 är det bara flisor kvar av den engagerade, positiva och framåtsträvande tjejen jag egentligen är.
Jag vet. Jag vet. Jag vet att jag behöver mer tid. Och jag är så trött på att trots alla åtgärder och samtal så blir jag fortfarande inte hörd. Trots att jag till och med sagt ifrån, ifrågasatt varför jag inte kan få må dåligt - det är ju inget jag styr.
Men som vanligt är det inte riktigt okej att prata om att ha problem med psykisk hälsa. Inte ens i ett rum där vi ska diskutera min närmsta framtid blir jag ordentligt hörd, jag känner mig bara överkörd.
Det är inte okej att inte få möjlighet att säga stopp innan. Jag vet att när jag är redo kommer jag fram till det själv, det kommer gå utmärkt. Men tills den dagen måste jag också få äta min medicin, gnälla när jag behöver, tänka positivt när orken finns,
måla i ro, sova mig pigg, se hemmets sysslor som sekundära och få vara nöjd över fem minuters promenad. Jag måste också få säga nej till allt det som jag vet kommer att påverka mitt läkande negativt. Som till exempel att återgå i jobb för tidigt.
Psykisk ohälsa. Vilket jävla skit. Jag hatar det.