Sommar 2017 nådde jag fram till vad som bara kan kallas den långt väntade första kollisionen. Efter att ha fått första fasta jobbet, första egna riktiga lägenheten och efter att ha ignorerat alla kroppsliga signaler sedan vintern 2015 -
kolliderade jag med min egen verklighet och ville inte äta några mer jävla piller. Läkaren sa emot. Jag blev delvis sjukskriven och fick äta nya, förhoppningsvis bättre tabletter. De skulle hjälpa mot både paniksyndrom och depression. Toppen!
Vänta, va? Sa du paniksyndrom?
Kollision. Samtidigt jobbade jag för att ha fortsatt struktur, för jag fick ju inte sjunka alldeles för djupt. Jag kan inte ens minnas vems idé det var? Varför kunde jag inte bara sjukskriva mig helt? Ingen aning. Men där stod jag, mörbultad och jävlig.
Jag körde på, med tabletter och pendling och flytt.
Min semester den sommaren bestod av att vara ledsen. Ligga och stirra in i väggen. Känna mig ensam. Jag oroade mig för eventuell cancer, som visade sig vara nya medicinens inverkan på mina ögon.
Jag körde på. Som en jävla dåre. Våren 2018 sade jag upp mig. Jag började på nytt jobb, fick ny energi och livslust. Efter en hel sommar och en höst där jag fått må helt fantastiskt ville jag sluta med mina mediciner. Jag trappade ner, men då började
mina sår visa sig igen. Värre än någonsin. Jag körde ju på tom tank. Ben mot ben.
Vinter 2019 försöker jag hitta rytmen. Men istället slår jag bara av och på mig själv. Min terapeut och min läkare säger ifrån och när våren stod för dörren var jag helt sjukskriven. Motvilligt insåg jag hur sliten jag var. Hur sliten jag är. Jag måste
upp igen. Upp i dos. Upp i ork. Upp på benen. Komma tillbaka.
Nu är det sommar. Jag är inte där än. Men det kommer.
Det som skrämmer mig just nu är hur många där ute som tycker att det här med antidepressiva skulle vara något dåligt. Ifrågasätter varför läkare ungefär bara "slänger" recept omkring sig.
Jag skulle vilja veta varför det är så dåligt att balansera sig själv med tabletter? När jag har mensvärk äter jag Ibuprofen. När jag är förkyld tar jag nässpray. Om mitt ben är brutet får jag gips.
För mig är min psykiska ohälsa som en dimma. Dimman gör allt läskigare; alla skuggor, alla ljud och alla objekt känns märkliga och främmande. Medicinen är mitt solsken som lättar dimman, den får mig att se att saker och ting inte är så läskigt där ute.
Tack vare medicinen orkar jag ta itu med roten till just mina problem. I stora drag ett kontrollbehov, en perfektionist och en kravställare.
Sluta vara rädd att ta hjälp. Vilken form den än kommer i. Är det ett piller? Skitsamma. Får det dig att orka så vad gör väl det?