"Jag ville bara berätta att nu har B somnat in..."
Min extramormor. Den kärleksfulla, glada, runda lilla kvinnan som alltid tog hand om andra före sig själv. Jag har väl aldrig mött en människa med större hjärta eller vänlighet.
Nu har hon lämnat jordelivet. Och jag känner mig helt tagen.
Först chock. Tårarna börjar rinna utan förvarning. Som att slå på en kran. Sen skrattet. Hörde jag rätt? Gråten blir lätt hysterisk. Orden kommer inte fram. Gråten sitter som en klump i halsen, får inte ut tillräckligt mycket på en gång.
Efter en stund grät jag i omgångar, försökte se till att kunna köra hem från jobbet. När jag kom hem slogs kranen på igen. Sen somnade jag av utmattning.
När jag vaknade var det av min sambos nyckel i låset. Jag skulle ha lagat mat, men blev inte av. Jag slås av skuldkänslor, men berättar varför jag ligger där. Märker att tårarna inte kommer, det är torrt. Jag tänker för mig själv att det känns okänsligt -
var det allt?
Men när jag reser mig från sängen vet jag att det inte är allt. Jag är helt matt. Kroppen kliar. Sorgen ligger inkapslad i bröstet. I min andning. I mina bihålor.
Jag försöker hålla humöret uppe. Jag vill inte sprida negativ energi. När J går och lägger sig för att han ska upp och jobba igen ligger jag kvar i soffan. Jag tittar på en film, på videos. Försöker distrahera tankarna, men känner mig samtidigt så himla
tom. Men så blev filmen sorglig och kranen sätts på igen.
Det var länge sen jag förlorade någon så nära inpå. En familjemedlem. Hur jag än försöker se det, eller tänka att jag inte har rätt att sörja, så är det en familjemedlem. En person jag firat jul med, ätit mat hos, sovit över och blivit ompysslad
av. En extra person att bry sig om mig och vilja mitt allra bästa. En person som älskade sällskap, hon älskade barn och älskade att laga mat. Hon var glad, hon var tapper och hon var fantastisk. Hon var en mamma, en mormor, en farmor. En fru. En vän.
En granne. En svärmor.
B. Du var så många saker. Och jag ber om ursäkt för att jag inte kom och hälsade på. Jag vet att du förstår, men jag vet också att allt du ville var att jag skulle veta att jag var välkommen och att du brydde dig om mig. Det känner jag att jag borde ha
värnat om. Men det är lätt att ångra sig nu. Jag hoppas att de du älskade allra mest fick sin chans att säga hejdå. Jag vet att vi ses igen.
All kärlek till dig. Kommer att minnas dig med glädje och kärlek. Jag hoppas att du har det bra där du är nu.