Idag besökte jag en utav mina närmsta vänner. Hon väntar barn om bara några få månader. Det är fantastiskt. Jag är så lycklig för hennes skull.
Men det har aldrig varit så tydligt att jag inte själv är där än. Aldrig varit så tydligt att jag inte är mer än kusinmoster.
Jag älskar mina små flickor. Triss i kusinbarn. De är fantastiska. Jag älskar barn. De är livet. De är framtiden. Men jag sörjer det faktum att jag inte är mer. Att jag inte är viktigare.
När jag fick träffa mitt nyaste lilla kusinbarn häromdagen kände jag mig som en utböling. Bebis faster var också där, och jag älskar henne, men det påminde mig om hur utanför jag är. Hur oviktig den där titeln är; den påhittade titeln som vi har för min
egen kusinmoster. Hon som varit som en extramamma åt mig och mina syskon.
I min värld, i det här lilla universumet, är jag bara en titel. Inget mer. Jag vill vara mer än en titel, ett namn. Hur ska jag någonsin kunna mäta mig med faster? Moster? Morbror?
Jag hoppas ju en dag att jag ska få bli faster. Men jag kommer aldrig bli moster. Och min rädsla är att jag aldrig kommer få känna den där närheten med den som väntar mina bröders barn.
Jag vet att det är löjligt. Men det är tungt. Jag önskar mig egna barn. Vill bli förälder. Så det är väl egentligen där skon klämmer värst.
Den enda glädje jag känner just nu är att jag kanske kan få känna mig lite delaktig i min väns graviditet, hennes liv som tvåbarnsmamma och känna mig mer som en del av något.
Jag behöver känna mig som en del av något. Och jag vet att jag blir inbjuden i mina kusinbarns liv, älskar dem och älskar mina kusiner; men som sagt, jag kommer ju aldrig kunna mäta mig... och det gör ondare än det borde.
Den här dagen har varit fin. Och svår. Jag behöver vila.