Den fruktade inkräktaren.
Min ovän i svart.
Panikångesten.
SMACK. Hål i bröstet.
BANG. Huvudet i total förvirring.
Hulk. Mage ut och in.
Smärta. Kropp i obalans. Lungor kämpandes. Rinnande tårar som ur en kran. Röst obefintlig. Koncentration i en tunnel, målet att andas.
Allt blir svart när det är dags. Jag får så ont i hela mig. Min kropp gör sig redo för att fly från ett hot när det enda hot mot mig i den här sängen är jag själv. Mina känslor för att vara mer exakt.
Den här dagen har gjort mos av mig. Fullkomligt krossat mig. Den här veckan - egentligen. Fan alltså. Jävla barnlängtan. Jävla otillräcklighet. Jävla rädsla.
Jävla panikångest. Här kommer du, gåendes som om vi aldrig varit ifrån varandra. Du kommer såklart tillbaka när jag är nere på två tabletter. Allting har gått så bra! Tills nu. Nu kommer du. Som ett jävla åskmoln.
Äckliga, äckliga ångest. Äckliga panikångest. Äckliga jävla paniksyndrom.
Men tack för J. Tack gode Gud för J. Jag älskar honom så mycket. Den känslan är starkare än all ångest i världen. För till och med i min värsta svärta kan han se mig i färg och dra mig upp ur djupet. Tack för det. Tack för att han finns.
Imorgon är en ny dag. Jag klarar det här. Bara så jävla jobbigt när man är mitt i.