I mitt fall är det prestationsångest. Perfektionisten.
I hennes ögon duger jag aldrig. Aldrig. Spelar ingen roll vad jag gör eller hur mycket jag kämpar.
Ikväll blev jag golvad av mitt minne. Glömde en sak jag lovat. Det var så simpelt. Jag glömde skjutsa hem pappa. Han skrev flera sms som jag inte fick förrän timmar senare.
Jag har försökt ordna en babyshower. Allt jag bakat blev skit på ett eller annat sätt. Muffinsen kollapsade. Mina makarons faller antingen isär eller är missbildade.
Och det enda jag kan höra nu är hennes mammas röst som är besviken på att jag inte gjort mer. Jag kan höra hennes ton, den är så svag, men den finns där. Det saknas en detalj. Och hon hoppas verkligen att en person ska hinna dit. Egentligen är hon
säkert inte så besviken på det där, men i mina öron är den där lilla tonen av eftertänksamhet som gift.
Jag hör besvikelserna. Jag känner dem i min mage. Nu bor dem i min hals som en föraning av tunga, salta tårar. De bor där som ångest.
Jag suger. Jag suger. Jag suger. Och allt jag kommer känna imorgon är att jag inte gjort tillräckligt. Att det inte blev perfekt.
Och det första som slog mig när till och med muffinsen blev misslyckade var; att jag fanimej aldrig kan få lyckas med något alls. Till och med det jag gör för att det är kul blir dåligt. Jag kommer aldrig ha ett riktigt städat hem. Kommer aldrig
uppnå det där vackra livet jag önskar mig.
Kommer alltid ha fläckar på tröjan. Kommer alltid lukta lite svett i hårbotten eller armhålan. Kommer alltid ha frissigt hår. Alltid lyckas måla mascara på ögonskuggan. Alltid känna mig som en andrahandssortering. Alltid vara den där tjejen som inte riktigt
passar in. Men som har det största hjärtat. Och som aldrig kommer sluta kämpa.