Jag såg inte ordentligt med vilken kraft jag tryckte mig själv till bristningspunkten. Jag tryckte bara på. Såg inte vilken inverkan det hade på mig. Vad det skulle kunna göra med mig över så lång tid och på lång sikt.
Nu ligger jag ensam på en luftmadrass hos min vän för att orken att umgås är fullständigt tömd för idag. Mina depåer har sinat.
Vi har varit borta i en vecka, jag har träffat mer människor och hört fler namn än jag kan räkna eller ens försöka hålla reda på. Vi har spenderat så många timmar i bilen, så mycket tid i andras sällskap att jag snart blir tokig.
Jag vill bara vara ensam. Och jag har börjat lära mig nu; att den känslan bara kommer när jag mår riktigt dåligt, är riktigt trött eller på något sätt får en kris.
Det har ingenting med sällskapet eller någon annan att göra, bara mig själv. Bara att jag behöver vila. Inget mer, inget mindre. Jag tankar mycket energi när jag är ensam, när jag får göra något som gör mig glad; sova en stund eller måla i timtal.
Nu, här på luftmadrassen i mina vänners lägenhet, är mörkret och en stängd dörr med ursäkten att jag ville sova den enda tillflykt jag har att tillgå. Den duger bra.
Och jag är stolt över att jag vågat ta den. Jag måste lära mig att se tecknen, innan krisen blir mer än tillfällig. Imorgon är en ny dag.