Tja, han sa något liknande iallafall. Det jag bär med mig därifrån, den stunden, är den där hemska rösten i mitt inre som säger att jag är en utav de där små besvikelserna från skolan. Och jag har inte förvånat någon efter heller.
Det ger mig ångest att tänka så, men jag gör det därför att jag alltid haft så höga krav på mig själv. Alltid. Jag har alltid sett mig själv på ett visst sätt, alltid velat vara på ett visst sätt. Hon som kan, som gör och som lyckas.
Jag försöker bättra mig. Det gör jag. Det gör mig bara ont ändå, den där ångesten och de där kraven. Jag har nu landat i ett jobb som ger mig energi istället för att ta den. Det är inte alls efter mallen jag tänkte mig från utbildningen - den är bättre.
Det bästa är att jag är lycklig. Det sämsta är att den människa som satt ribban för kraven tycker att jag slösat tre år på en utbildning som jag inte längre jobbar med. För att göra honom glad ljög jag och sa att jag jobbade med både och - fast det inte
ens är säkert att det blir så.
Det tråkigaste med den lögnen, förutom det faktum att jag ens känner att jag måste det, är att han ser det som slöseri när jag vunnit min allra bästa vän under dessa tre år. Jag började växa, började fylla min kruka. Under de två år som följt har jag
fått blad, och nu börjat blomma.
Om jag inte haft de tre åren och de två som följt hade jag aldrig varit den jag är. Viktigast av allt är att jag aldrig skulle ha haft S. Skulle aldrig haft någon av mina vackraste vänner. Vackra inte bara utanpå, utan inuti såklart. Det är aldrig slöseri.
Det är också ganska tråkigt att han inte kan låta bli att säga det, och istället fråga hur det känns för mig. Om det gör mig lycklig. Det borde ju vara det viktigaste, tycker jag. Men det är svårt att släppa krav, svårt att inte ha dem heller. Det vet
jag en hel del om, trots allt.