För mig är det inte lika ofta berusande nu, men han bubblar som kolsyra i hjärtat på mig. Det är så jag vet när det är äkta. Kolsyran. Den gör det lite svårt att andas, lite yrt i huvudet och får hjärtat att skutta fast tiden för förälskelse är förbi.
För oss är det vardag nu. Att vara kär. Men trots vardagen och allt vad den bär med sig tycker jag att det är skönt att få känna den där kolsyran. Jag har på senare år längtat efter den här sortens kärlek. Den som kan vara. År efter år. Den som kan vara
genom både storm och vila. Hela tiden med precis rätt mängd kolsyra.
Jag vet att jag vill bli gammal med J. Jag vet det därför att när jag tänker på saken är det något jag kan se. Jag kan se honom bredvid mig i vår slitna soffa där vi uppfostrat våra barn, där våra barnbarn spillt både godis och chips i omgångar. Där vi
levt vårt liv. Där vi sitter tillsammans, grå och hängiga. Jag vet att jag vill bli gammal med J för att den där vyn gör så att kolsyran sprätter och värmer i mig, precis som en frisk drink i ett härligt solsken.
När man vet så spelar allt det andra ingen roll. Spelar roll att vi inte är klara än, med att bli vuxna eller att kunna vattna blommor. Spelar roll att vi inte dammsuger varje vecka eller tvättar regelbundet. Spelar roll att vi inte jämt håller sams eller
att vi inte orkar laga mat.
Ingenting spelar roll. Bara vi mår bra. Bara vi mår bra tillsammans. Bara vi är tillsammans. Egentligen är det så enkelt. Och jag hoppas få leva en livstid med honom för att kunna påminna mig själv om det.