Jag har tänkt på det här, så många gånger.
Hur många känslor går jag igenom på en dag, tro? Hur mycket av mitt register kommer till nytta? Hur mycket av min personlighet får jag fram under en dag? Hur mycket får jag se? Hur relaterar jag det till mig själv och mina erfarenheter?
Tja. Ibland är jag väldigt elak. Ibland är jag hemskt förstående. Sådär jobbigt förstående att jag skulle kunna förklara till och med varför rasism finns i min närhet. Jag skulle kunna förklara, förstå och acceptera - inte hålla med, men se det andra
perspektivet åtminstone. Andra dagar ser jag inte alls på det så. Då betyder det andra perspektivet ingenting.
Idag ställde jag min relation till min lillebror i jämförelse med en vän från länge sen.
I hela mitt liv önskade jag mig en lillebror, en dag kom han äntligen. Jag har älskat honom varje dag, vi har bråkat och skrattat och blivit bästa vänner. Till skillnad från min vän; hon ville inte ha en lillebror, hon var arg på sin mamma för föräldrarnas
skilsmässa och gillade inte att hon träffat någon ny. Jag fick inte se samma kärlek för det barnet som jag hade för min egen lillebror.
När jag ser det så, intill varandra, tänker jag att hon nog skulle kunna säga att jag hade det lätt. Att den delen av mitt liv var lätt. Och det hade varit sant. I den aspekten var det enkelt; jag älskade och blev älskad.
Hennes föräldrar separerade, hennes värld rasade samman i en tid som hon själv stod på ostadig mark, som tonåring är det mycket nog. Det var svårt. Det måste ju ha varit svårt.
Jag hade åtminstone det att luta mig mot, min trygga hamn med en hel, ihoppusslad familj. Vi var inte perfekta, men vi hade varandra.
Sen kan jag tänka ibland att det är jobbigt att veta vad folk skulle kunna minnas om vad som en gång hänt. Men i alla de stunderna glömmer jag allt som jag vet om dem. Bara för några dagar sedan vinkade jag av S vid tåget och såg en kille från min gamla
klass. Om han bara visste vad jag roade S med att berätta vad han en gång gjort i klassrummet inför alla. Om han bara visste att jag mindes det, att jag hade roligt åt det. Vad hemskt DET skulle vara.
Vi roar oss på andras bekostnad. Oroar oss för vad det ska kosta oss. Vi skvallrar och vi späder på. Det är så det funkar.
Och under en dag kan jag ha gått igenom en hel livstid av känslor, bara för att jag sett ett ansikte som var bekant. Äckel. Glädje. Ilska. Sorg.
Allting har två sidor, det är väl en poäng med det här.
Den andra är, att vi glömmer det i samma stund som vi kommer igång igen.