Vilken kamp det är att gå på. Att öka. Att genomlida alla biverkningar som kommer.
Min kropp är i sådan obalans att jag är både ledsen och glad på samma gång. Jag vill springa maraton och samtidigt sova i hundra år minst. Jag vill skrika och ändå vara tyst. Stå men helst ligga.
Jag skakar.
Jag svettas.
Jag fryser.
Jag har som små kramper.
Är illamående.
Yrsel.
Ont i huvudet.
Skrattig.
Gråtfärdig.
Trött.
Pigg.
Jag är så trött på medicinerna, det är jag verkligen. Vill aldrig ha dem. Men måste ta dem varje dag om jag ska orka. Tror jag. Vet inte hur jag är utan längre.
Nu ska jag sova. Den här kroppen har kraschat och behöver omstart. Helst nio timmar på sig.
Imorgon kommer S. Det längtar jag till. Men först en omstart. Allra först en vila.