En gång i tiden, för inte så väldigt länge sen, trodde jag att jag aldrig mer skulle klara av att bo i min hemstad. Men lite i taget har den känslan smygit sig bort under de senaste åren. Just nu är min största önskan att bara få må bra.
Det värsta med att bo i sin hemstad har jag alltid tyckt ska vara att jag alltid känner igen någon och någon känner alltid igen mig. Och visst är jag inte så sugen på att prata på ICA eller gågatan jämt, vill bara kunna säga hej och gå vidare, men sen jag spenderat allt mer tid här inser jag att alla andra också känner så. Man behöver inte anstränga sig hela tiden. Faktiskt. Och att de vet vad jag gjort i tonåren eller på gymnasiet betyder inte att de känner mig nu eller att jag känner dem. Den insikten har gjort mycket för mig.
Så nu ska jag flytta hem igen. Inte hem till mina föräldrar, men hem till den där staden där jag spenderat så oändligt mycket tid redan. Den stad jag lämnat i några år och kommit tillbaka till. Den stad som ändå är hemma.
Och det bästa är att jag inte har några samvetskval alls. Bara kärlek. För jag har kärlek. Och just nu, just idag, svämmar jag över.