Varför måste jag leva med konstant smärta?
Varför måste jag vara tvungen att hålla mig själv upptagen av andra och annat för att stå ut i den här kroppen?
Jag har ont. Det kliar. I halsen. I ryggen. I bröstet. I magen. I armar. Ben. Fötter. Händer. Huvud.
Jag vill fria mig själv från klådan. Försöker alltid hitta nya sätt att fria mig själv från klådan. Men allting är som ett plåster på ett knivsår. Jag blöder igenom. Och igenom. Och igenom.
Måste hitta något att sy igen med.
Var är min nål i den här höstacken?
Tills dess jag hittar det jag behöver tänker jag slösa mina plåster. Jag vill leva. Utan smärta, visserligen. Men jag vill leva.