Idag grät jag i telefonen. Det började med skratt. Längtan efter att få spendera alla dagar tillsammans med honom. Sen insåg jag ännu en gång vilket misslyckande jag känt mig som det senaste året. Allt bara sköljde över mig som en tsunami. All smärta.
All ångest. All äcklig svärta bara dränkte mig.
Där låg jag och pratade med honom, världens finaste person, och bara svärtar allt för honom. Drar ner honom i mitt bläck. Allt jag ville göra var bara att sätta mig upp och kräkas upp det svarta igen, spotta, ta bort det från tungan och gnugga det ur
ögonen. Jag sa förlåt för att jag är så jobbig. Han sa att jag skulle sluta vara så hård mot mig själv. Jag bara grät och grät.
Det piper i mina öron nu. Det susar i huvudet. Trycket ökar för varje andetaget. Min bröstkorg gör så ont att jag har svårt att ligga ner, fast det är allt jag orkar.
Jag skäms så mycket över att jag mår dåligt och att jag gnäller hela tiden. Skäms över att jag är avundsjuk på andras lycka. Skäms så mycket över att han ska betala allt. Skäms över att jag sa upp mig fast jag inte hade någon ordentlig plan. Skäms så
jävla mycket för att min mamma tömmer sparkontot för att rädda mig från personlig konkurs. Jag skäms över att leva i min kropp. Och jag skäms för att jag skäms och jag önskar att någon bara kunde rädda mig ifrån mig själv. Men det kan ingen göra.
För det kan bara jag.
Och allt detta känner jag idag, bara för att jag glömt att ta min medicin. För att min rutin är borta. Igen. Och jag kunde inte längta mer efter att få tillbaka den. Och jag kunde inte vara mer rädd för att förlora den människa jag älskar mest förutom
min familj. Den människa jag hoppas blir min familj. Är så rädd för det att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag hatar att glömma. Jag hatar att bo i mina väskor. Jag hatar att vara ifrån honom.
Nu ska jag sova. Och hoppas på en bättre morgondag.