Jag har tänkt det förr, att jag inte gillar att prata med J när han är full med sina vänner. Han pratar annorlunda, beter sig inte som han brukar. Det gör mig ledsen.
Så när jag stod vid handfatet och borstade tänderna insåg jag att det kanske är därför mormor går med sur min när morfar blir rund under fötterna. Vi har alltid tyckt att hon är larvig, att hon inte ska bry sig. Men tänk om hon känt precis som jag gör
under alla år de varit gifta? Tänker mig nu varje gång, flera gånger om året vid släktträffar, födelsedagar, firanden, fester, högtider och evenemang.
Helt plötsligt är det som en persienn åkt upp. Och jag hoppas att han ska förstå när jag frågar varför det måste vara så olika. Att jag ska få en annan behandling för att... han är med sina vänner? Jag förstår inte. Jag blir ledsen. Är det pinsamt att
prata med mig som vi brukar? Är vi pinsamma?
Jag är överanalyserande. Det vet jag. Men jag tycker inte det är roligt. Det måste räknas.