Nu har jag ingen aning. Men det ligger i bröstet som en ångest. Ett tryck. Det är som outhärdlig smärta och en brinnande längtan på samma gång.
Jag vet inte vad det är för fel. Men det är ju något som sitter fast ändå. Är det stress över mitt nya hem? Stress över ny vardag? Nytt jobb? Ingen aning. Stress över att inte vara stressad? Vad vet jag, jag har ju haft så mycket att tänka på de senaste
fem åren att jag gått sönder mer än en gång.
För första gången på fem år känner jag att mitt liv är på plats. Iallafall på väg dit. Kan det vara ångest över att inte ha ångest? Som en konstig avvänjningsgrej?
Hur sjukt är inte det, egentligen? Har ju tänkt tanken förr. Att jag behöver den där smärtan för att leva. Inte för att jag gillar den, utan för att den motiverar mig. Men jag vet inte. Det kanske ligger djupare än så.
Sjukt iallafall. Om jag går igenom avvänjning från ångest. Att jag framkallar något eget istället. Något så mycket värre - eftersom det inte ens går att ta på.
Konstiga, konstiga kropp.
En dag faller du också på plats.