Idag har jag skrivit. Idag har jag förvånats. Fått en inbjudan till något härligt. Jag känner mig tacksam. Och jag tänker nyttja den känslan, den här vackra känslan som inte jämt finns. Den som dyker upp när jag minst anar. Den som jag behöver. Tacksamhet.
Det är vackert. Önskar bara att jag kunde visa hur varmt det blir i bröstet när den kommer. Hur jag känner mig trygg. Hur mycket det betyder att få känna tacksamhet till någon. Eller något.
Idag för ett år sedan låg jag hemma i min säng och var övertygad om att jag skulle dö. Jag tänkte att det var lika bra. Mina svar från magnetröntgen var försenade och jag hade bara ångest. Jag hade nog behövt vara sjukskriven från min sjukskrivning. Det
var hemskt. Det var tortyr. Jag gick sönder, kände mig ensam och mådde så dåligt att jag borde ha sökt hjälp.
Idag ligger jag i vår nya säng. Min sambo sover bredvid mig. Han ska upp om inte allt för många timmar. Jag älskar honom så. Jag vet att han älskar mig.
Jag vet att mitt liv var rikt och fantastiskt på många sätt innan jag träffade J, helt blind är jag ju inte. Inte heller otacksam för det jag har utan honom. Jag vet också att livet inte definieras av att man är i ett förhållande eller att ett förhållande
gör en automatiskt lycklig. Men det som är skillnaden är att J är precis det jag önskat mig att min framtida partner ska vara efter alla gropar jag ramlat i. Han är det lilla extra, som gör allting lite bättre. Jag skulle kunna
klara mig utan honom, men det vill jag ju inte. Jag vill uppleva det med honom.
Och den känslan är stor. Den tacksamheten för att jag får det; är fantastisk och förförande.