Jag vet inte ens om jag kan få barn. Vet bara att jag haft ett missfall och att det är bland det värsta som hänt mig - trots att jag inte ville eller skulle ha det barnet.
Jag mår så dåligt över att det inte var ett plus på stickan förra veckan. Mår så dåligt över att mensen kom den här veckan. Trots att jag själv sagt "inte nu" och allt det där.
Det är inte rättvist att jag måste längta så mycket efter att få bli mamma. Jag har aldrig varit så redo som jag är nu. Allt jag vill är att det ska bli min tur.
Men det vill inte J. Och jag vill inte att det ska vara med någon annan än honom.
Så därför gråter jag ensam. Då slipper han känna pressen. Fast jag vet att det inte är rättvist - för jag vet ju att han inte vill att jag ska vara ledsen.