Varje dag undrar jag om jag borde fortsätta leva eller inte. Hur ska jag sluta om jag nu ska lämna det här livet? På vilket sätt ska jag säga hejdå? På vilket sätt ska jag avsluta det?
Jag undrar det varje dag.
Varje dag.
Varje. Jävla. Dag.
Men jag har inte sagt det till någon. Hur säger man det till någon? Att man inte känner för att leva mer fast man har så mycket som borde räcka till för att ge livet mening och rikedom?
Det handlar ju aldrig om att andra inte räcker. Aldrig någonsin för mig. Det handlar alltid om att jag känner mig otillräcklig och hopplös.
Vad ska jag med mig själv till? Jag vet inte.
Vad ska jag göra med mitt liv? Jag vet inte.
I vilken ände börjar man leta? Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Mitt syfte är så grumligt idag.
Trots exakt 187,5 mg antidepressiva.
Det räcker inte.
Vill inte ha mer. Vill bara bli frisk. Vill bara slippa. Vill. Bara. Sova.
Jag önskar att jag kunde skriva det stort. Högt. Överallt. Be om ursäkt till alla mina vänner här och nu. Jag är ledsen att jag inte orkar. Jag är ledsen att jag inte svarar, ringer, skriver, frågar, lyssnar och gör allt det där man förväntar sig. Det
verkar nog som att jag inte bryr mig. Men det gör jag. Jag bara orkar inte lyfta på handen och yttra ännu en lögn. Vill skona er från mitt svarta inre och önskar så att ni kunde se min kärlek till er.
Jag är ledsen. Så jävla ledsen att jag inte räcker till.