Men ingen har problem runt vårt bord, ingen blir dum. Bara det att när denna ingen blir för full händer det allt oftare att han spårar ur och blir arg.
Lillebror grät. Jag började skrika. Mormor försökte få mig att lägga ner. Men jag kan inte. Jag önskar jag hade Gandalfs röst och förmåga att göra mig stor när han spårar ur, för han är den enda som håller låda medan vi andra bara försöker få honom att lugna ner sig. Fast i hans värld har vi gängat ihop oss och skyller ett problem på honom.
Jag mår dåligt över jävla midsommarafton. Det som började som en så fin kväll blev bara jävla skit och jag har en klump i magen.
Jag älskar den här människan, som spårar ur. Men jag såg min lillebrors rädsla för den ilskan som var riktad mot min mamma och jag hatar att han inte kan erkänna att han har problem med alkoholen. Förnekar att han blir dum. Tror att han har full koll. Om han visste hur långt ifrån sanningen det är.
Jag önskar att jag hade kraft att säga det, men jag är rädd för konsekvenserna. Frågar mig själv vad som kommer hända om... om vi säger det. Jag vet att han är fast i sin övertygelse och den är så stark, att jag är rädd att alla broar kommer brinna och bli till aska.
Men det gör ont i mig. För jag känner sorg. Och besvikelse. Mest över att en så inflytelserik människa kan falla så långt ifrån förtroendegränsen. Jag är inte rädd för honom, det är inte det. Utan för första gången i mitt liv inser jag att det finns inget mer att hämta där. Jag har gått förbi. Jag känner att jag är klokare än honom. Och det gör ont.
I min värld flöt han ensam på en flotte och slogs mot spöken av sin egen ilska, medan vi andra bara försökte få kontakt för att kunna binda hans flotte samman med våra - men det var fruktlöst och förgäves.
Så... glad jävla midsommar.
En som jag aldrig mer vill återskapa.
Glad jävla midsommar
Bit för bit igen KommenteraMen ingen har problem runt vårt bord, ingen blir dum. Bara det att när denna ingen blir för full händer det allt oftare att han spårar ur och blir arg.
Lillebror grät. Jag började skrika. Mormor försökte få mig att lägga ner. Men jag kan inte. Jag önskar jag hade Gandalfs röst och förmåga att göra mig stor när han spårar ur, för han är den enda som håller låda medan vi andra bara försöker få honom att lugna ner sig. Fast i hans värld har vi gängat ihop oss och skyller ett problem på honom.
Jag mår dåligt över jävla midsommarafton. Det som började som en så fin kväll blev bara jävla skit och jag har en klump i magen.
Jag älskar den här människan, som spårar ur. Men jag såg min lillebrors rädsla för den ilskan som var riktad mot min mamma och jag hatar att han inte kan erkänna att han har problem med alkoholen. Förnekar att han blir dum. Tror att han har full koll. Om han visste hur långt ifrån sanningen det är.
Jag önskar att jag hade kraft att säga det, men jag är rädd för konsekvenserna. Frågar mig själv vad som kommer hända om... om vi säger det. Jag vet att han är fast i sin övertygelse och den är så stark, att jag är rädd att alla broar kommer brinna och bli till aska.
Men det gör ont i mig. För jag känner sorg. Och besvikelse. Mest över att en så inflytelserik människa kan falla så långt ifrån förtroendegränsen. Jag är inte rädd för honom, det är inte det. Utan för första gången i mitt liv inser jag att det finns inget mer att hämta där. Jag har gått förbi. Jag känner att jag är klokare än honom. Och det gör ont.
I min värld flöt han ensam på en flotte och slogs mot spöken av sin egen ilska, medan vi andra bara försökte få kontakt för att kunna binda hans flotte samman med våra - men det var fruktlöst och förgäves.
Så... glad jävla midsommar.
En som jag aldrig mer vill återskapa.